-
Januari har verkligen varit min månad när det gäller träningen, som jag älskar så mycket. Men när det gäller allt annat så har det inte varit en riktigt så bra start på året... Jobbigt men sant. Jag vet att detta, som händer, bara gör mig starkare. Men det är så svårt att tänka så när man är mitt i smärtan och sorgen. Jag försöker att hela tiden vara glad och tänka positivt, tänka på allt bra och fint jag har istället för det jobbiga och negativa som får mig att må så dåligt. Det är nytt år och nya möjligheter, allt som händer ska förmodligen hända och allt kommer att bli bra en vacker dag. Det är nog dags för mig att börja inse att vissa personer helt enkelt inte ska vara en del av mig och mitt liv längre, hur ont det än gör att säga och tänka så, så är det säkert så det är. Och vissa personer har kommit in nu på nytt för att stanna.. "Everything happens for a reason" Det är nog så det är... Jag har världens finaste familj och vänner som jag vet alltid kommer finns där för mig, och som jag aldrig kommer att förlora. Och det är jag evigt tacksam för. Även om jag kanske inte visar det så är det så. Men det är svårt, för det gör så himla ont. Någon där ute förstår säkert min smärta till hundra procent. Men endå så känner jag att neeej, det finns ingen som någonsin kommer kunna förstå sig på min smärta, min ständiga oro och ångest. Rädsla, ensamhet och smärta. Hur sårad och ensam jag alltid känner mig. Hur mycket min mamma än berättar för mig att jag är hennes allt, att allt kommer att lösa sig och bli bra, att hon älskar mig... så gör det bara så fruktansvärt ont. Jag är och kommer nog alltid vara den glada och positiva tjejen, som alltid tänker på alla andra för än mig själv, som vill sprida lycka och glädje. Men det är okej att också vara ledsen och kanske inte alltid vara glad, inte alltid må bra och alltid ha ett leende på läpparna. Det är okej.... För ibland orkar man bara inte.. Det gör så himla ont, och jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Jag vet ärligt talat inte det. Jag är bara så rädd hela tiden. Hur mycket jag än vet att detta är rätt, detta är bäst för mig, det är så här det ska vara och det är såhär det kommer att bli så tar smärtan över allt inom mig. Jag vet inte längre.... Det gör bara så himla ont.
